"Gett jobbet till en kompis"

Den här bikten kom in för flera månader sen men har tydligen inte kommit upp så att jag har sett den. Ber hemskt mycket om ursäkt!


Förra veckan var jag jätteglad, nervös men jätteglad. Har för första gången fått i uppgift att vara lokal projektledare. Alltså inte så som i skola utan riktigt med lön och allt. Skitkul men nervöst för jag har aldrig haft så mycket ansvar tidigare.

De uppgifter som jag har just nu är att hitta och ringa folk som kan vara med och hjälpa till i projektet. Där skulle jag bl a ha en som var bra på att rita. Det som skulle ritas var till vår detalj plan. Frågade min syster först men hon tyckte att det var för detaljerat för hennes sak. Jag vet att hon är skitduktig på att rita så jag försökte övertala henne. Och pappa la sig också i och tyckte att hon kunde. Men hon tyckte att jag kunde fråga min bästa vän istället för hon är lika bra. Så jag och min syster kom överens om att ifall min vän inte ville så skulle hon ta det.

Men pappa tyckte inte alls om iden att min vän skulle få uppgiften. Av någon anledning så gillar han inte henne, vilket sårar mig då hon varit min vän i över 15år. Han mena på att hon inte gjort något sådant för mig och tyckte att jag själv kunde ta på mig uppgiften att rita. Grejen är bara att jag inte alls är så bra på att rita. Jag är nöjd med att vara projektledare. Han tycker nu att jag kastar bort ett jobb för att jag ger det till min vän.

Min vän har ställt upp för mig mer än vad han kan ana. Hon har ju inte gett mig något sånt här jobb, men det är för att hon inte har den turen att få såna möjligheter. Så jag gav henne uppgiften ändå, vilket hon såklart blev jätteglad för.

Men pappa är nu skitsur på mig för att jag gjort så. Så vi grälade riktigt ordentligt i morse och nu orkar jag inte längre prata med honom. Och jag är så himla förvirrad för jag vet inte om jag gjort rätt eller fel.

"Kär i kärleken"

Jag går från pojkvän till pojkvän utan att hinna sörja att det tog slut med den förra. Jag är så dålig på att vara ensam och vill bara vara med någon som får mig att må bra. Fast, jag inser själv att jag är kär i kärleken och inte i mina pojkvänner.

Men det är ju så tråkigt att vara ensam.

"Sexuella övergrepp"

Hejsan bikten. För att göra en otroligt lång historia kort, så gör vi såhär. Punktform:
- Glad och sprallig, öppen och ganska snygg tjej.
- Mamma berättar att lillebror på 5 år blivit utsatt för sexuella övergrepp av vår styvmorfar.
- Jag faller ihop och erkänner att jag också blivit det men aldrig vågat berätta, och jag är ändå 18 år.

För att fortsätta. Min lillebror på 5 år klarade av att berätta vad han varit med om men jag som är 18år har hållit tyst i fyra år. Jag vågade inte berätta för någon om det som hände. Kände mig smutsig, äcklig och som en svikare. Vem fan är jag att förstöra för en hel familj`? en hel släkt.. ingen skulle väl tro mig om jag berättade vilket monster han var. Men, allting kom fram, jag berättade allting.. de trodde mig självklart, familjen stöttade mig och min lillebror ! MEN, jag kan inte släppa skuldkänslorna. OM JAG BARA HADE BERÄTTAT. så hade min älskade ögonsten aldrig behövt råka ut för detta. Visst, han har inte fått några men av det då de inte var ett fullbordat samlag. Men killen är 5 år. Han är världens bästa unge och jag hoppas för guds skull att allting går bra i framtiden. Men skuldkänslorna på mitt hjärta kommer aldrig att försvinna. Jag hade kunnat förhindra det. Ni måste tycka att jag är en hemsk människa, men det man känner är obeskrivligt. Jag vågade inte, ville inte , grät mig till sömns. Var rädd för att dem skulle bli arga... fan. Jag kunde inte! Nu sitter hela familjen och säger att det inte är mitt fel, att dem förstår mig, och visst menar dem det. Men de är det JAG känner som skrämmer mig. Jag måste ta mig ur detta .. Psykolog hjälper inte, blir irriterad på att dem låtsas förstå..

Min lillebror är min hjälte, 5 år gammal och ändå så stark.

Det här monstret har förstört mycket i mitt liv. Jag har ingen tillit what so ever till killar. Jag blir svartsjuk och nojjig på de konstigaste sakerna. Jag kan inte prata eller uttrycka känslor när jag blir arg för att jag är så van att hålla en mask inför alla. Det finns mycket han har förstört. Ibland har jag velat dö. Men till vilken nytta. Det har givit mig mycket också, jag har aldrig stått min familj så nära som jag gör nu. Det finns ingenting vi inte klarar av efter detta.

vad som hände sen?! Det anmäldes självklart. Min mormor, moster, morbror, ingen tror oss. Och i rättegången för cirka en månad sen vittnade dem emot oss och påstod att vi ljög. Hur kan man göra så emot sitt egna barnbarn? Jag skakade konstant under en rättegång på 9h. Hur skulle jag kunna ljuga om något sådant? Mest jobbigt var det för mamma, hela hennes "Levande döda" familj var där. Ingen talar med oss. Ingen ! Det gör mig mest ledsen.

Han fick två års fängelse för våldtäkt emot barn och sexuella ofredanden/övergrepp. Två år.. han är 68 år gammal. Ett monster.

I höst tänkte jag försöka hjälpa andra flickor/pojkar som blivit utsatt. Jag vill visa dem att det går att gå vidare. Inte glömma, men gå vidare. Och att man inte behöver se ut på ett visst sätt för att bli utsatt. De som inte vet att jag blivit utsatt kan nog aldrig ens tänka sig att jag heller har blivit det. Men nu vill jag hjälpa andra. Så har du några frågor eller funderingar får ni hjärna maila mig, eller kommentera här. Jag lovar er att svara på allt ! Men snälla, lämna ute frågor så som "vad gjorde han med dig". Det är nämligen den enda frågan jag aldrig kommer klara av att svara på.

/varma hälsningar

[email protected]

"Varför?"

Varför gäller hans: Jag vill, eller jag vill inte
men inte mina?

"Lyssna"

Ibland önskar jag att han bara ville lyssna

"Vill vara mer än en god lyssnare"

Jag är så trött på att mina kompisar bara pratar om sig själva...Jag är lyssnaren, som alltid lyssnar och ger råd. Men någon gång kanske jag också vill berätta saker som har hänt mig?
Det vore trevligt om någon frågade hur jag mår... istället för att bara få lyssna på andras problem, även om jag gärna gör det också, men inte hela tiden. Och såklart blir jag glad när folk litar på mig på det sättet. Men ändå. Tänk på det allihopa, tänk på människorna runt om er.
Ibland räcker det faktiskt med ett leende eller att man frågar hur någon mår.

/ Linnea

"Era vänner är det bästa ni har"

När jag gick i 8:an så fick jag en kompis, hon gick då i 7:an. Hon var verkligen jätte snäll och vi blev bästisar. Vi hade jätte kul tillsammans och vi hade samma humorVi gjorde allt tillsammans, och vi ställe ALLTID upp för varandra, vi blev ovänner lite tittsomtätt, men det ordnade sig alltid, jag gjorde allt för att lösa konflikten och jag gjorde allt för henne, när hon var ledsen så åkte jag hem till henne för att trösta henne, dessutom var det sent på kvällen och det var en bit och cykla.. I höstas när jag började på gymnasium så visste jag att man kan lätt tappa taget om varandra, men vi lovade och tummade på att vi skulle alltid vara vänner. Men sedan började hon strunta i mig och sedan fick jag ett mejl av henne att jag inte vara ngn bra kompis och att jag inte gjorde ngt bra för henne.. Jag kände mej så jäkla världelös kompis!


Dessutom så hade jag en barndoms kompis, vi har känt varandra i 14-16 år. Men efter några veckor sedan det hände med min andra kompis så ville min barndomskompis också inte vara vän med mej. Hon sa till mig att man inte kan känna varandra 1000 år. Och att hon kände sig tvingad att vara vän med mej. Hon hade lagt en bild på bilddagboken på mig och hon och skrev att " du kommer att bli ledsen, det är så här att jag inte vill vara kompis med dig längre och blablabla".
Jag hade gjort så mkt för henne också, hon har fått sova hos mej på en vardag när hon hade det jobbigt där hemma, gjorde allt för henne!
Då kände jag mej ännu mer världelös, och visste inte tillslut hur jag skulle vara som vän. Konstigaste är att min gamla barndomskompis och hon andra tjejen är kompisar nu. Så jag tror faktiskt att hon låg bakom detta!


Kom ihåg.. Ta vara på era vänner, dom är det bästa ni har!
/ Anonym

"Äckelkompisen"

Min sambo har en kompis, som tack och lov bor långt bort. Det här är en av den mest irriterande människorna jag mött. Han ser kvinnor som sina privata madrasser och kommenterar bröst som om de egentligen bara finns till för honom att betygsätta. Ett rent svin med andra ord. Det bästa är att han inte alls ser bra ut och borde få en spark i skrevet så fort han försöker närma sig en kvinna.

Då jag ändå är en sån person som försöker hålla en god min mot min sambos kompisar höll jag mig i två dagar innan jag svor på honom och sa vad jag tycker om honom. Sen dess har jag sluppit se honom runt mig, även om han träffat min sambo ett par gånger när han kommit och hälsat på en av deras gemensamma vänner.

Men imorrn kommer han nog hit igen, och jag kan bara försöka slappna av och låta bli att störa mig på honom under en kväll... Hur ska jag klara det?

Hur ska jag göra..?‏

Jag är en snart 15årig tjej, som har ett stort problem.
Det finns en kille i min skola, som jag tidigare var på g med, och sedan avslutade han allting.. Jag gillar honom fortfarande, och han säger till min killkompis att han kanske gillar mig igen, han vet inte.. Och om han skulle göra det, skulle allting bli jätte bra..

..Skulle man kunna tro. Saken är, att det nu har kommit in en ny kille i bilden. Honom har jag aldrig träffat, men han är en sån person man lätt faller för, han är helt underbar. Och han vill träffa mig, hela tiden. Jag säger ofta att jag inte kan. Jag får dåligt samvete, för att jag "håller på" med två stycken samtidigt.. Och jag har dåligt samvete, för ingen av dem vet om den andra.. Jag nekade till och med till han jag aldrig träffat om att det fanns någon annan, då jag berättade om ryktena som går om mig.

Jag vet inte vad jag ska göra, jag slits mellan två killar.. Och jag vill verkligen inte såra någon av dem.. Hur ska jag göra?

Tacksam för svar. Kram

/ Anonym

"Mitt val"

jag har aldrig haft någon "riktig" vän i hela mitt liv, för ett tag sedan bytte jag klass efter att ha varit "kompis" med några som inte alls brydde sig om mig, jag började först vara med några personer som jag trodde var "bra" men sedan så klickade jag liksom inte med de, ni vet?
och efter det sökte jag vidare i klassen och började till slut vara med några som jag klickade med och jag gillade de och de hade roligt med mig, ringde till mig mm jag hade aldrig blivit behandlad så förut, och efter en termin, så började en tjej i min parallelklass att bråka med de 2st hon bara var med, och min bästa kompis i klassen var kusin med henne, så hon fick byta klass till våran, alla som jag var med i klassen kände henne, och jag hade själv varit kompis med henne från 1:an till 4:an och jag började vara med henne igen, men efter en tid så var jag som besatt i henne, och hon var nästan bara med mig, och jag var nästan bara med henne, men jag började i alla fall småbråka med henne då och då, och efter ett halvår så bråkade jag stort med henne, i alla andra bråk fick jag säga förlåt till henne, men nu skulle inte jag göra det, för att: jag kunde inte säga förlåt till en som hade stött ut mig när vi var på ett läger, och då var det, jag och de 2st tjejer hon hade bråkat med, men ena hade hon blivit vän med igen, på 15min blev hon och den andra tjejen kompisar igen efter att bråkat ett halvår, och jag blev liksom lite utsött,
när vi kom hem sa jag vad jag kände och de 2st hon hade bråkat med sa förlåt till mig, men den tjej som jag var med så mycket, och som jag hade förlitat mig på, kunde inte ens säga förlåt, och när vi kom hem så vände hon alla mot mig.
nu är den enda "vän" jag har kvar en tjej som är med oss båda, och de som jag blivit vän med innan den tjejen som jag bråkat med, den ena var ju kusin med henne, och de andra kände kanske lite mera för henne än för mig, för ni ska veta att om man är med denna tjej så älskar man verkligen att vara med henne och är som bunden, men alla vände sig imot mig, och jag frågade henne om vi inte kunde bli vänner igen men hon ville inte ha med mig att göra längre.

min slutsats: jag skulle ALDRIG ha blivit kompis med henne, jag tyckte först att hon förstörde mitt liv, men nu har jag insett att det var mitt val att bli vän med henne, jag är ledsen åt mig själv för att jag valde fel väg...

"Dåligt samvete"

Jag får så dåligt samvete över att jag inte vill åka hem längre. Bor fortfarande hemma men är mest hemma hos pojkvännen. Anledningen är att mitt rum håller på att renoveras, och har hållt på i ett och ett halvt år redan, och jag känner mig som en gäst i mitt eget hem. Jag älskar min mamma, men jag klarar inte av att vara hemma så mycket. Jag känner mig så elak.

"Frosseri"

När min sambo inte är hemma brukar jag äta en hel massa kakor och allt sött jag kommer åt för att slippa se blickarna när jag äter sånt och inte är ensam.

"Hoppas inte min pojkvän läser det här"

Igår skickade min pojkväns mamma ett mail om att hon blivit dålig, har varit hemma i flera dagar från jobbet och hennes medicin hjälper inte så hon har varit hos doktorn och lämnat nya prover osv. Jag kunde inte låta bli att tänka: vad skönt det vore om hon inte fanns. Så får man inte tänka, men det gjorde jag.

"Ibland önskar jag att jag vore singel"

Jag tar väldigt ofta kvällspromenader. Sånna som min sambo inte får följa med på. Det är under dem som jag rensar huvudet och tänker mig igenom allt som jag egentligen skulle vilja skrika till honom de gånger han är dum i huvudet. Det är under dem som jag tänker på allt jag skulle ha gjort om jag var singel. Det är under dem som jag njuter av ensamheten som jag inte har annars. Dem tar jag de gånger som han inte lyssnar, eller när han säger nått som gör mig ledsen, eller när jag bara känner för att vara "singel"/ensam för ett tag. Under ca 40 minuter får jag vara singel, i ensamhet, i mina tankar.

Men jag skulle inte byta bort honom för allt i världen.
/M

RSS 2.0